Professor Domenico Losurdo pekar ut en rad inkonsekvenser i västvärldens retorik mot Syrien. De avslöjar att problemet inte finns där vi tror att det finns och att berättelserna om Syrien syftar till att rättfärdiga ett krig, inte att rapportera vad som faktiskt sker där.
Goebbels lärjungar angriper Syrien
Övers. Erik Göth su http://www.tffr.org/
Vilken karaktär har den konflikt som uppslukat Syrien under de senaste månaderna? Genom den här artikeln vill jag uppmana alla som värnar fredens sak och demokrati i internationella relationer att ställa sig några grundläggande frågor, frågor som jag för min del ska försöka besvara genom att rikta ljuset mot tidningar och skribenter som inte kan misstänkas för att ha haft något att göra meed ledarskapet i Damaskus.
Av DOMENICO LOSURDO
1. Först av allt är det tillrådligt att ta reda på vilka förhållanden som rådde i detta land i Mellanöstern innan familjen Assad (far och son) och den nuvarande regimen kom till makten 1970. Jo, dessförinnan ”var den syriska republiken en svag och instabil stat, en arena på vilken rivaliserande krafter regionalt och internationellt spelades ut”, de senaste månadernas händelser har tryckt tillbaka Syrien till ”dess tillstånd före 1970.” Sådana var de ordalag som användes av Itamar Rabinovitj, tidigare israelisk ambassadör i Washington, i International Herald Tribune. [1] Den första slutsats som man kan dra är denna: Den revolt som stöds av primärt Förenta staterna och Europeiska unionen skulle kunna driva Syrien tillbaka till halvkoloniala förhållanden.
2. Drivs västvärldens fördömanden och sanktioner och dess önskan om regimförändring i Syrien verkligen av upprördhet över ”den brutala repressionen” som påstås bli utövad av regeringen mot fredliga demonstrationer? Faktum är att redan 2005 ville George W Bush störta Bashar al Assad. Även detta är vad den förre israeliske ambassadören i Washington rapporterade med tillägget att politiken av regimskifte i Syrien är samma politik som förs av regeringen i Tel Aviv: Tiden är inne att göra sig av med en grupp ledare i Damaskus som stödjer ”Hizbollah i Libanon och Hamas i Gaza” och som dessutom har nära förbindelser med Teheran. ”Israel oroas starkt av det iranska hotet och är av uppfattningen att det skulle kunna inleda en ny fas i den regionala politiken om den syriska tegelstenen togs bort ur den iranska muren. Det är tydligt att både Hamas och Hizbollah nu går mjukare fram.” Målet för revolten och manövrerandet i anslutning till den är inte bara Syrien, det är också Palestina, Libanon och Iran.: Målet är att rikta ett avgörande slag mot det palestinska folkets sak och att konsolidera Israels och västvärldens nykoloniala herravälde i ett kritiskt geo-politiskt och geo-ekonomiskt område.
3. Hur uppnås detta syfte? I Corriere della Sera den 29 oktober förklarade Guido Olimpio att: I Antiokia, en turkisk region på gränsen till Syrien, ”är Fria Syriska Armén, en organisation som leder den väpnade kampen mot Assads regim, redan i arbete med vapen och militärt bistånd som Turkiet förser den med. Dessutom, tillägger Olimpio (i Corriere della Sera den 13 november), har Ankara ”uttalat hot mot att det skapas en 30 kilometer bred buffertzon på syriskt territorium”. Regeringen i Damaskus står således inför ej endast ett väpnat uppror utan ett väpnat uppror understött av ett land med en militärapparat av största betydelse, ett land som är medlem av Nato och som hotar att invadera Syrien. Vad än Syriens ledare må har gjort för misstag, är detta lilla land nu mål för ett militärt angrepp. Turkiet med sin kraftigt expanderande ekonomi har tidigare visat tecken på otålighet inför att Mellanöstern domineras av Israel och USA. Obama har svarat på detta med att uppmuntra dess ledare till en ny-Ottomansk sub-imperialism, uppenbart kontrollerad av Washington.
4. Utifrån de analyser och vittnesmål jag återgivit, framgår tydligt att Syrien står inför mycket svåra villkor för att värna sitt oberoende. Landet har att möte en formidabel ekonomisk, politisk och militär makt. Dessutom har Nato direkt och indirekt hotat att utsätta de syriska ledarna för den lynchnings- och mordtaktik som användes för att göra slut på Gaddafi. Det skamliga över aggressionen borde inte undgå någon. Förutom att västvärlden till det yttersta utnyttjar sin överväldigande multimediala eldkraft och nya manipulationsteknologi som den besitter genom internet och framställer den syriska krisen som att det rör sig om ett utövande av brutalt och motståndslöst våld mot fredliga ickevåldsdemonstranter. Det råder inget tvivel om att Goebbels, Tredje rikets ondskefulle och lysande minister, har vunnit efterföljare; man kan inte annat än erkänna att hans lärjungar i Washington och Bryssel har överträffat sin oförglömlige mästare.
Domenico Losurdo är professor i filosofins historia vid universitetet i Urbino i Italien. Sedan 1988 har han lett Internationale Gesellschaft Hegel-Marx für Dialektisches Denken och en av grundarna av Associazione Marx XXIesimo. Han senaste verk på italienska är La non-violenza, Una storia fuori dal mito (Laterza, 2010). Det senaste på engelska är Liberalism: A Counter-History (Verso Books, 2011).
[1] "The devil we knew", av Itamar Rabinovitch, The International Herald Tribune, 19-20 November 2011.
Nessun commento:
Posta un commento